Rörmossens sida

I portugal samlas man kring beriden tjurfäktning under sommar och höst, i de flesta städer i de södra
delarna av landet.
Stämningen är hög och hela familjen går tillsammans. Även små barn. I Portugal sätter man ryttarnas
ridkonst i främsta rummet och efter varje fäktning utses den bästa ryttaren.
Man dödar inte tjuren på arenan. En tjur som kommer in på arenan är minst fyra år och dessa år har de
varit utomhus och betat i hjordar. Varje tjur är inne tjugo minuter och man avlivar djuret utanför arenan.
Köttet blir människoföda.
Jag vill inte rättfärdiga tjurfäktning på detta viset, men vill ändå jämföra med vår slakthantering. I
Sverige står en tjur inomhus i små boxar i arton månader och fraktas sedan (ibland i flera timmar) till
slakteri. På slakteriet kan väntan vara lång och ångestfylld.
Jag tar avstånd till tjurfäktning eftersom det enligt min mening är djurplågeri. Tjuren är inne en kort stund
och är förmodligen mest förvirrad, men även hästar som inte rids bra, utsätts för en form av djurplågeri.
Ryttare som verkligen behärskar ridkonsten ser ut att sväva i en dans tillsammans med sin häst hela
tiden, medan sämre fäktare mest ser ut att slita hästen från en punkt till en annan. Ingen harmoni.
Jag har varit och tittat på några fäktningar för att se denna ridkonst som jag är så imponerad av.
Denna gång såg jag det mesta genom kameralinsen för att kunna dela med mig till er som inte vill gå,
men ändå är nyfikna. Jag kände mig mer som en sport- eller pressfotograf än som en närvarande
åskådare.
Jag har sett det jag ville se och går nog inte på fler fäktningar. Det är vår tids gladiatorspel, som jag inte
kan ställa mig bakom.
Nu vet jag hur en häst kan användas på riktigt.

Bilderna finns här.
Se det som en dokumentation.